Blue like your eyes in the twilight theater
Varje gång jag hör orden "du", "hon", "vi" eller "älskling" så tänker jag fortfarande på dig.
Det sjuka är att du inte förtjänar det. Du förtjänar inte ens en enda Joule tankekraft från mig, men ändå får du så mycket.
Jag vet inre om jag vant mig nu vid denna tystnad, denna ensamhet...men en sak är säker, låtarna handlar fortfarande om dig och om hur vi två var gjorda för varandra.
Jag vill säga att jag innerst inne hatar dig, men det gör jag inte, för det vore lögn. Och trots allas uppmaningar så hoppas jag ändå på att du ska sakna mig.
Sen kväll på tuben
Hur ska en kompisrelation först och främst fungera om ena parten inte ens hör av sig? Men sedan när den ena alltid vill mer och alltid kommer sitta och innerst inne vara olycklig?
Jag vill ha kontakt, jag måste ha kontakt, men det skulle bara såra mig ännu mer. Det skulle skada mig något enormt.
Jag menar, visst, det har det redan gjort men du tror inte att det kommer att bli ännu värre?
Mitt sinne har slagit om igen. Nu är jag inte prio längre. Har börjat lägga mer energi på hur andra mår.
Jag kommer inte göra någon nytta, så jag lägger min inre "glädje" på någon annan.
Fan vad jag talar ur nattmössan.
Ha det.
Älskling ljug, gör vad du kan
